?

Fint och förbjudet?

Mmmmm

Medicin införskaffad till stackars krasslig sambo.

"Vad fan var det där?!" när hon smakade utan att veta vad det var betydde nog "Tack för medicinen" egentligen.

Hmm... Jo, kan nog behöva lite själv också.

Mikrolycka

Lycka kan vara att hitta två rosa skedar ... så att två små syskon inte behöver slåss om vem som ska ha vilken sked.

Inget

Mmm...

Stilla, tyst, svalt, ...

Praktisk innovation

Behövde en "distans" till soffan. Den här boken kändes helt rätt att använda...

:)

På den här restaurangen kan herrarna kissa på sin "favoritdiktator".

Nyinflyttad

Husen i Stockholm är verkligen små. Det kan nog också bli kallt i vinter...

Falling soon?

Tänkvärt

Trötta...

...men rätt ok för övrigt. På väg hem från kräftskiva.

HC SVNT DRACONES

Box

Thinking about boxes and packing boxes...again.

Blonde

In my neighbourhood all blondes are beautiful... Or?

F

F-skattsedel fixad. Då är det bara att sätta igång. Snart alltså.... efter semestrar. Eller lite senare.

Ett mysterium löst....

Jag lyssnar ofta på radion i min iPhone. Gärna P1 via SR Play. Det har förbryllat mig ett tag varför det hickar till och börjar om när jag lämnar lägenheten och kommer en bit bort på vägen.

Men, sannolikt är det väl bara så att buffring och uppkoppling gör en liten omstart när iPhonen går från mitt WiFi till mobil uppkoppling.

Men egentligen hoppas jag att det är något mer mystiskt och förbryllande som händer. Som att man passerar en magisk gräns där det blir en liten tidsförskjutning. Och därför backar uppspelningen några sekunder. En felprogrammering i matrisen.... (Matrix).

Hmmm

"Vi är trötta på den där utbrunna bilen", sa han och läppjade på sin pilsner.

Han menade att jag borde skriva mer bloggtexter. Kanske var han snäll och tycker det är kul att läsa vad jag skriver. Eller så menar han bara att ge mig en spark i baken och sätta igång och skriva mer. Eller så retas han bara.

Jag tror han menade allt på en gång. Och han är nog rätt snäll.

Så, se. Här är ett nytt inlägg. Inte så fyndigt kanske. Inte så bra. Men, till DIG, Anders! Nöjd nu?

Bläää

Det luktade verkligen underligt när jag kom hem igår kväll. Nu förstår jag vad det var...

Skärpning!

Näää. Nu får ni faktiskt skärpa till er. Det gäller många Stockholmsbor och Stockholmsbesökare.

Igår var jag uppe i Stockholm och passade på att gå några svängar mitt i stan. Massor av folk ute. Men...

Ingen ögonkontakt med mig. Ingen som ville bemöta mitt leende. Ingen som vill svara på mitt "hej", "tjema", "god dag". Jo, kanske någon enstaka. Men, alldeles för få!

Vad är det för mening med att bo i eller besöka världens vackraste huvudstad med massor av folk om man inte hälsar på alla människor? Och ler mot alla man möter?

Alla ni som bor i Stockholm och besöker stan - passa på att söka ögonkontakt med alla ni möter. Japp, ALLA. Och le. Le mot alla. Och sen ett litet "hej".

Jag kommer fortsätta försöka hälsa på er nästa gång jag är i Stockholm såklart. Men, det vore kul om alla ni andra också kunde anstränga er lite mer. Det kan ju inte vara meningen att alla ska ha stirrig blick framåt eller ner i gatan när man möts.

Är vi överens?  Hälsar ni på mig nästa gång jag är i stan? Kommer ni besvara mitt leende? Kommer ni säga hej till mig - och till alla andra?

Börja redan idag. Så här enkelt är det:
1. Titta på den andra personens ansikte  (Inte rakt fram - och inte ner i gatan!)
2. Om ni får ögonkontakt; Le
3. Säg "Hej"

Den här enkla medtoden kan ju såklart användas även utanför Stockholm....

F18

What? A Swedish F18 Hornet ??

Weird? Nah, there is a perfectly valid reason...

Korta

Det är tur att helgerna är korta så att det blir måndag rätt snart.

Wonderful

Mother

Proud mother on (Swedish) Mothers Day.

Winner!

It was a tough fight, but eventually the left Carlsberg was the only one standing...

Office

My office today. And t-shirt...

Hmmm

Avokadofirman Anarki & Gårman .... det klingar lite fint.

Almost

An almost finished road.

Suns! Plenty!

Large

If you have big headache you need big pill.

Sten

My dear friend Sten died last night. He had been sick for a while and the hospital called family and said it was time to say goodbye. I was minutes late to hospital. He was gone. His body still there. It felt good being able to touch him and say how much I love him. Even though he now he could not hear me. Not with his mortal ears.

Sten is also my Carina's dad. Carina is the woman I was married to for many years. We divorced this spring.

Sten is the grandfather of my children.

When I got to hospital Carina met me at entrance. Hugging me and saying that "He is dead. Just moments ago." We stood there for  some time,  holding each other. Crying.

When coming up to Sten's bed I met my children. They had been there when he took his final breath.

I also met Britt, Carinas mother,  for the first time since after our divorce. It was great relief to be able to hug her and hold her. To see her again and when her husband just passed away was emotional and amazing.

I sat down with Sten. Crying. Missing him so much. It was a fine moment. Sitting there quiet with my children, Carina and Britt. Just thinking about Sten and how much he meant for us.

We were offered some coffee and sandwiches. While we tried to eat, the hospital staff "prepared" Sten. They tucked him into the bed, closed his eyes, shaved him. They put a rose on his chest and there were candles. It looked so peaceful. It was so pretty. He was now asleep. No more pain.

We said goodbye. It was hard to leave him there. 

Carina went home with Britt and children wanted me to stay overnight with them. I slept in the house I left just weeks ago. Was not easy to fall asleep. Had to swap a very wet pillow after a while.

I miss him.

Rebecca, my daughter, was with him in his final moments. Holding his hand. Talking to him. Telling him about all fun they have had together.  He left us silently and the last words he heard was my daughter saying:
"I love you, little grandpa"

Hmm

After assembling IKEA-stuff you can assemble the tools. Not very nice result though... But wonder how many people have seen this. I do hope it's not a hidden message from company...

Nix

"Nix, klockan är inte 12:39" är en återkommande tanke när jag ser en digital tidsangivelse.

Hjärnan är en skum mönstersökande och mönsterskapande apparat.

Lite fint

Rocks and stones can't bruise my soul but
Tears will leave a stain      (Deep Purple)

Lycka

Lycka kan vara något så enkelt som att hitta lådan med rena kalsonger efter en flytt.

Lyckan blev dessutom dubbel när samtidigt lådan med rena strumpor också hittades.

Hoppas nu bara turen står mig bi och att jag hittar telefonen imorgon bitti.

...

Flyttat

Jag har nu flyttat hemifrån. Det är inte första gången, men absolut den underligaste. En hel lägenhet som bara verkar innehålla flyttkartonger och kartonbitar från IKEA. Och något enstaka verktyg som någon idiot lagt på golvet.

Att vakna första morgonen i ny och inte inbodd lägenhet är chockartat. Som miljoner blixtar från klara himlar kommer tankar på alla de saker man borde letat fram kvällen innan. Duschhandduken exempelvis. Eller kalsongerna.

En tröst i röran är ju att inte ens Rom byggdes på en dag. Men, precis som att det byggdes i Rom varje dag är jag också säker på att jag kommer plocka kartoner och saker ett tag till...

Och nu ska jag göra ett försök till att hitta kalsongpåsen!

Hot! T-shirt off!

Yellow lunch

Varning!

Det här gäller i många företag och för många ledare och chefer!

Cowfood! Plenty!

Spring

Språkutveckling

Kampen har varit ojämn. Nu är den slut. Jag ger mig.

Förlåt alla kassörskor (ja, det är faktiskt bara  tjejer och damer som jag hört säga detta.) Jag menade inte att irritera er. Jag menade inte att såra er. Jag försökte bara vara en enkel språk-polis och hjälpa er.

Men...

Jag ger upp och kommer nu använda denna lilla språkliga finess - istället för att bekämpa den.

I många år och på olika platser i landet har jag hört:
- "Då blir det tjugoen (21) krona"
och varje gång - fram tills idag alltså - har jag svarat:
- "or"
och nästan varje gång har de replikerat med:
- "Eh? Va?"

Och då har jag på olika sätt försökt förklara att det nog ska heta "tjugoen kronor" och inte "krona". Det är ju faktiskt många kronor - fler än arton exempelvis. Och inte bara en krona.
Denna korrigering och försök till hjälp har aldrig fått ens det minsta leende som svar. Istället otfast bara ett:
- "Hrmpf"

Så, nu är det slut. Jag kommer själv säga "femtioen krona" - men "femtiotvå kronor" såklart.

Undrar om någon vågar rätta mig....

Jag har hört "tjugoen krona", "trettioen krona" och liknande  i Överum, Göteborg, Stockholm, Örnsköldsvik, Tidaholm, Helsingborg, Västervik.  Minst. Så, det är nog rikstäckande.

Tack alla ni som bidrar till att språket utvecklas!  Och som inte låter er påverkas av trista språkpoliser.

Stå på er! Jag älskar alla fyrtioen kassörska som fört kampen mot mig. Respekt!

Jagad!

Jag tog nya bilen på en tur till IKEA igår.  Jag behöver soffor, osthyvel, toalettpapper och kaffebryggare. Bland annat. Jag behöver miljoner saker eftersom jag alldeles snart flyttar hemifrån. Men, det är en annan historia.

Det är en solig dag. Bilen luktar plast och rullar på bra. Queens fina LP (alltså CD) spelar i stereon.

Jag tittar bakåt i backspegeln för att kolla trafiken. Och då märker jag det! Det skakar till. Spegelbilden hoppar till. Med jämna mellanrum hoppar hela synfältet till. 

"Tyrannosaurus!" är min tanke. Ni som har sett Jurassic Park vet hur Tyrannosaurens steg får allt att hoppa till. Och det blir små vågor i vattenpölarna när han kommer. *donk*.... *donk*.....

Jag fortsätter titta i backspegeln, men jag kan inte se Tyrannosaurusen. Jag ser bara några bilar bakom mig. Och en cyklist. Tittar snabbt åt sidorna, men ingen skräcködla där heller.  Det fortsätter skaka i backspegeln. Fortfarande lika regelbundet. Det är nog bra, för det betyder att Tyrannosaurusen inte ökat farten.

Nu kommer mitt tvivel. Även om det är spännande att tänka T-Rex, så förstår ju även jag att sådan tur (eller otur) har inte ens jag. 

När CD-spelaren byter spår till Jelaousy förstår jag vad det var!

Det var bastrumman i låten Fat Bottomed Girls som tillsammans med en bra stereo och alldeles för hög volym lyckas få backspegeln att hoppa till lagom mycket för att jag ska tro att jag är förföljd av en dinosaurie.

 Jag gillar min hjärna och fantasi som lurar mig att se och uppleva fantastiska saker. Det är nog inte så vanligt att man blir jagad av en Tyrannosaurus när man åker till IKEA. Men, igår fick jag uppleva det. Tack, Hjärnan och Fantasin.

Ny

"Looking for new home"

Small rich guy

I so much love and need this advice

Road to ... ?

You shall not pass

Focus

"In moments of extreme pain, when all your bones are broken, one needs to start learning to walk again. It is a survival instinct! Focus!"     (said by a friend)

Cold...

18!

Fun. You need to be over 18 to watch and listen to "I want to break free" (Queen).

För spännande, del 2

Idag var det löpning på schemat. Funderade på vilken runda som var bäst med tanke på snö och väglag. Och absolut bäst är ju faktiskt den rundan som är samma jag gick när jag var med om jaktäventyret.  Jakten måste ju vara över nu.

Underställ, träningskläder, dubbar, mässa och iväg! Underbart underlag. Vacker skog och det gick lekande lätt att springa.  Inte heller några jägare eller vildsvin.

Inte förrän efter en timmes löpning vill säga. Där stod en hel hög med bilar parkerade och män med gevär på ryggen spatserade omkring. De verkade färdiga med sitt värv och de blängde inte så irriterat på mig när jag rusade förbi.

Jag tyckte mig skymta något hårigt som låg en bit in bland jägarna. Men, vad det än var så var det inte levande och skrämmande längre.  Jag funderade på om jag skulle skrika "Smaklig måltid" när jag passerade. Men bestämde mig snabbt att lustifikationer av det slaget passar bättre att delge obeväpnade människor.

För spännande

Idag är det träningsfri dag. Ingen löptur - men istället en lång promenad. På med varma kläder, mössa, vantar, ja allt och iväg. Bestämde mig för rundan som är cirka 13 km och som är fantastisk promenad genom både ekskog och barrskog.

När jag skulle vika av från "stora vägen" in på den lilla såg jag skylten:
"Lösa hundar - Jakt pågår - Kör försikigt!"
Hmmm. Inget förbud mot att gå där. Och bara en varning att man ska köra försiktigt så man inte mosar deras hundar. Det är säkert inget farligt - och förresten så har vi ju allemansrätt här.

Redan några hundra meter in på skogsvägen händet det första otäcka. Jägarna har parkerat sina bilar vid kanten. Så, när jag passerar en av bilarna hoppar plötsligt en hund upp inne i bilen och storskäller. Eftersom jag inte var beredd blir jag givetvis rädd. Jätterädd!

Jag hör nu också skott på håll.  Ka-blam! Verkar vara rätt långt borta och inte alls i den riktning som vägen tar. Det är lugnt och ofarligt med andra ord.

Men, ganska snart ser jag jakttorn överallt. Och de är bemannade. Hmmm. Jägare är läskiga tycker jag. De har gevär, knivar, hundar och vet hur man dödar. Och sannolikt gör filmer som Jägarna och Sista Färden sitt till för att jag ska känna lite extra obehag inför jägare.

När jag passerar tredje bemannade tornet stannar jag och söker ögonkontakt med jägaren däruppe. Han pekar artigt geväret åt ett annat håll, men tecknar samtidigt att han inte vill att vi pratar. Jag försöker med teckenspråk fråga var jakten pågår. Han svarar något med sina händer som jag inte förstår. Jag frågar vidare - med tecken - om jag kan gå vidare. Han svarar igen något obegripligt och tar fram geväret igen. Jag har ingen aning om vad han menade - men tänker "Äsch. Jag går vidare. Vill han stoppa mig kan han ju komma ner och springa ifatt mig. Eller skjuta mig i ryggen."

Den sista tanken kändes först kul, men sen obehaglig. Det händer ju faktiskt att jägare skjuter folk av misstag. Och tänk om han blev sur för att jag gick vidare när jag borde vänt. Nu inser jag också att jag har bara mörka kläder på mig. Kläder som gör att jag på håll kan se ut som ett vildsvin eller hjort. Borde tagit en annan mössa. Eller tagit på mig en reflexväst.

Japp. Min rädsla ökar nu för varje torn och jägare jag passerar. De ser alla väldigt arga ut och blänger på mig. Jag ler så stort och charmigt jag bara kan och hoppas att de använder sina radioapparater för att varna varandra om "flinande pucko på väg - skjut inte - även om det är frestande".

Nu blir vägen rak och går längs en skogskant. Till höger är den täta skogen. Och till vänster är det fält med högt gräs, enstaka träd och flera torn med jägare. Tornen står kanske 30 meter ut i fältet och de är alla riktade mot mig - dvs skogskanten. Det är i skogskanten de räknar med att djuren ska komma fram som de ska skjuta. Det känns kusligt att tänka att de alla har sina vapen riktade mot mig.  "Jävlar att jag inte tog andra kläder"

Det knakar till och ett ENORMT vildsvin kommer som en vild mammut rusande ut ur skogen. Tio meter framför mig!  Jag fryser och blir paralyserad. Man hör hur den flåsar och stönar och straxt efter den en hund med reflexväst eller något slags handtag.  Jag står helt stilla när svinet springer förbi  - men tänker "Nu riktas massor av gevär mot svinet - och nästan mig. Jag vill inte dö!"

Vildsvinet och hunden springer in på fältet och när de passerat tornen:
KA-BLAM (BLAM blam...blammm...) ekar skottet. Jag förstår vilket torn det var som sköt. Undrar om de träffade. Så en gång till:
KA-BLAM!
Den här gången ser jag inte vilket torn det var. Jag står kvar. Oförmögen att röra mig. Försöker tänka. Ska man stå still? Kan det komma fler? vad är bäst?
Efter ett tag får jag någon slags ögonkontakt med en jägare i ett av tornen. Han viftar kraftfullt med armarna. Jag tolkar det som "Gå vidare, för helvete, ditt jävla pucko!". Jag sätter fart med darriga ben.

Jag har aldrig sett ett så stort vildsvin levande förut. Och aldrig så nära. 

Jag hör hundar överallt skälla. Jag hör gevären. Jag går fort vidare och försöker lyssna på musiken och inte tänka så mycket på hur läskigt det var med vildsvinet som hoppade fram och skotten som dödade.
Så småningom hörs gevärsskotten mer avlägsna och hundskallen glesare. Livet återvänder och jag behöver inte leta efter faror överallt.

Jag börjar tänka  "Jäklar vad läskigt det var". Och jag tänker "Undrar om familjen och vänner kommer tro på mig". Jag går där och tänker att jag måste ju blogga om det iallafall. Det är ju inte varje dag man är så rädd som jag var.

Brak! Knak! Med "Smoke on the water" (Deep Purple) i lurarna uppfattar jag ändå ett ljud i skogen till vänster om mig. Jag tittar snabbt däråt och ser en hjord! Flock! Mörka raggiga mammutliknande djur rusar rakt mot mig. Det är fyra skräckslagna vildsin på väg rakt mot mig. Inte så stora som den fick sätta livet till. Men, samma fart. Och det är fyra stycken!
Hjärnan frös. Kroppen likaså. Jag blev stel som ett träd på vägen - med nävarna knutna. Tre av vildsvinen springer precis framför mig - medan den största av dem väljer att springa bakom mig. Precis när de passerar blundar jag och hör hur de flåsar och stönar. "Chroo- chrooo" låter det liksom. De verkar andfådda som att de sprungit en lång bit.

Det smäller i vägen och de är snabbt över på andra sidan. Jag tittar efter vart de tar vägen och ett av svinen stannar upp, vänder sig om, och tittar på mig. Min dotter hade säkerligen sagt att den var gullig. Jag såg bara en mörk, raggig best som nyss nästan snubblade på mig. Jag vågar inte stå kvar utan börjar gå - och jag hör hur svinen också fortsätter in i skogen. Snabbt.

Resten av promenaden blev nu en hetsig transportsträcka hem. Jag har nog aldrig gått så fort som idag.

Nästa gång jag ser "Jakt pågår" ska jag fundera en gång till innan jag klampar på. Och jag inser att det här äventyret var alldeles för osannolikt och spännande för mig.  Nu hoppas jag på en extremt lugn dag som kompensation....

Hamlet seat

Every seat on the plane is Hamlet seat. It is either 2B or not 2B.

Passivitet

Igår hamnade jag i en situation där jag var alldeles för ivrig. Jag fick då rådet - eller ledtråden - "Passivitet lönar sig". Jag slappnade av och gjorde nästan inget. I lugnet som uppstod agerade efter ett tag någon annan - löste problemet - och vips - magi! Vi hamnade där vi ville vara.

Det är ofta vi försöker för hårt. Och det kan upplevas som pressande och stressande av andra. Även om alla vill samma sak - eller åt samma håll - kanske någon annan måste få ta initiativet och leda  för att komma dit. Om rätt personer slappnar av och låter någon annan leda ett tag så kan mirakel och magiska saker ske.

Jag är oerhört tacksam att rådet "Passivitet lönar sig" uttalades så tydligt. Det var modigt gjort av personen att säga till. Det gick verkligen inte att missförstå. Och att belöningen kom så snabbt och tydligt var ren magi. Resultatet blev vad alla ville - och rätt person ledde arbetet dit.

En magisk lektion i att inte forcera något. Utan att ibland istället slappna av. Göra inget, låta någon annan leda.