För spännande

Idag är det träningsfri dag. Ingen löptur - men istället en lång promenad. På med varma kläder, mössa, vantar, ja allt och iväg. Bestämde mig för rundan som är cirka 13 km och som är fantastisk promenad genom både ekskog och barrskog.

När jag skulle vika av från "stora vägen" in på den lilla såg jag skylten:
"Lösa hundar - Jakt pågår - Kör försikigt!"
Hmmm. Inget förbud mot att gå där. Och bara en varning att man ska köra försiktigt så man inte mosar deras hundar. Det är säkert inget farligt - och förresten så har vi ju allemansrätt här.

Redan några hundra meter in på skogsvägen händet det första otäcka. Jägarna har parkerat sina bilar vid kanten. Så, när jag passerar en av bilarna hoppar plötsligt en hund upp inne i bilen och storskäller. Eftersom jag inte var beredd blir jag givetvis rädd. Jätterädd!

Jag hör nu också skott på håll.  Ka-blam! Verkar vara rätt långt borta och inte alls i den riktning som vägen tar. Det är lugnt och ofarligt med andra ord.

Men, ganska snart ser jag jakttorn överallt. Och de är bemannade. Hmmm. Jägare är läskiga tycker jag. De har gevär, knivar, hundar och vet hur man dödar. Och sannolikt gör filmer som Jägarna och Sista Färden sitt till för att jag ska känna lite extra obehag inför jägare.

När jag passerar tredje bemannade tornet stannar jag och söker ögonkontakt med jägaren däruppe. Han pekar artigt geväret åt ett annat håll, men tecknar samtidigt att han inte vill att vi pratar. Jag försöker med teckenspråk fråga var jakten pågår. Han svarar något med sina händer som jag inte förstår. Jag frågar vidare - med tecken - om jag kan gå vidare. Han svarar igen något obegripligt och tar fram geväret igen. Jag har ingen aning om vad han menade - men tänker "Äsch. Jag går vidare. Vill han stoppa mig kan han ju komma ner och springa ifatt mig. Eller skjuta mig i ryggen."

Den sista tanken kändes först kul, men sen obehaglig. Det händer ju faktiskt att jägare skjuter folk av misstag. Och tänk om han blev sur för att jag gick vidare när jag borde vänt. Nu inser jag också att jag har bara mörka kläder på mig. Kläder som gör att jag på håll kan se ut som ett vildsvin eller hjort. Borde tagit en annan mössa. Eller tagit på mig en reflexväst.

Japp. Min rädsla ökar nu för varje torn och jägare jag passerar. De ser alla väldigt arga ut och blänger på mig. Jag ler så stort och charmigt jag bara kan och hoppas att de använder sina radioapparater för att varna varandra om "flinande pucko på väg - skjut inte - även om det är frestande".

Nu blir vägen rak och går längs en skogskant. Till höger är den täta skogen. Och till vänster är det fält med högt gräs, enstaka träd och flera torn med jägare. Tornen står kanske 30 meter ut i fältet och de är alla riktade mot mig - dvs skogskanten. Det är i skogskanten de räknar med att djuren ska komma fram som de ska skjuta. Det känns kusligt att tänka att de alla har sina vapen riktade mot mig.  "Jävlar att jag inte tog andra kläder"

Det knakar till och ett ENORMT vildsvin kommer som en vild mammut rusande ut ur skogen. Tio meter framför mig!  Jag fryser och blir paralyserad. Man hör hur den flåsar och stönar och straxt efter den en hund med reflexväst eller något slags handtag.  Jag står helt stilla när svinet springer förbi  - men tänker "Nu riktas massor av gevär mot svinet - och nästan mig. Jag vill inte dö!"

Vildsvinet och hunden springer in på fältet och när de passerat tornen:
KA-BLAM (BLAM blam...blammm...) ekar skottet. Jag förstår vilket torn det var som sköt. Undrar om de träffade. Så en gång till:
KA-BLAM!
Den här gången ser jag inte vilket torn det var. Jag står kvar. Oförmögen att röra mig. Försöker tänka. Ska man stå still? Kan det komma fler? vad är bäst?
Efter ett tag får jag någon slags ögonkontakt med en jägare i ett av tornen. Han viftar kraftfullt med armarna. Jag tolkar det som "Gå vidare, för helvete, ditt jävla pucko!". Jag sätter fart med darriga ben.

Jag har aldrig sett ett så stort vildsvin levande förut. Och aldrig så nära. 

Jag hör hundar överallt skälla. Jag hör gevären. Jag går fort vidare och försöker lyssna på musiken och inte tänka så mycket på hur läskigt det var med vildsvinet som hoppade fram och skotten som dödade.
Så småningom hörs gevärsskotten mer avlägsna och hundskallen glesare. Livet återvänder och jag behöver inte leta efter faror överallt.

Jag börjar tänka  "Jäklar vad läskigt det var". Och jag tänker "Undrar om familjen och vänner kommer tro på mig". Jag går där och tänker att jag måste ju blogga om det iallafall. Det är ju inte varje dag man är så rädd som jag var.

Brak! Knak! Med "Smoke on the water" (Deep Purple) i lurarna uppfattar jag ändå ett ljud i skogen till vänster om mig. Jag tittar snabbt däråt och ser en hjord! Flock! Mörka raggiga mammutliknande djur rusar rakt mot mig. Det är fyra skräckslagna vildsin på väg rakt mot mig. Inte så stora som den fick sätta livet till. Men, samma fart. Och det är fyra stycken!
Hjärnan frös. Kroppen likaså. Jag blev stel som ett träd på vägen - med nävarna knutna. Tre av vildsvinen springer precis framför mig - medan den största av dem väljer att springa bakom mig. Precis när de passerar blundar jag och hör hur de flåsar och stönar. "Chroo- chrooo" låter det liksom. De verkar andfådda som att de sprungit en lång bit.

Det smäller i vägen och de är snabbt över på andra sidan. Jag tittar efter vart de tar vägen och ett av svinen stannar upp, vänder sig om, och tittar på mig. Min dotter hade säkerligen sagt att den var gullig. Jag såg bara en mörk, raggig best som nyss nästan snubblade på mig. Jag vågar inte stå kvar utan börjar gå - och jag hör hur svinen också fortsätter in i skogen. Snabbt.

Resten av promenaden blev nu en hetsig transportsträcka hem. Jag har nog aldrig gått så fort som idag.

Nästa gång jag ser "Jakt pågår" ska jag fundera en gång till innan jag klampar på. Och jag inser att det här äventyret var alldeles för osannolikt och spännande för mig.  Nu hoppas jag på en extremt lugn dag som kompensation....