Sunday 29 January 2023

Dagens tunnelbaneäventyr (2023-01-29)


Den lilla damen springer fram till mig. Hon är klädd i en lång smutsig blå täckjacka och på huvudet en färgglad sjal. Hon är huvudet kortare än jag och påminner om hur jag minns min egen farmor. Hennes ögon är blanka och det sitter en tår på kinden.

Jag har klivit av tunnelbanetåget i Vällingby och det är nere vid spärrarna vid en av utgångarna hon möter mig.

Hon säger något på ett språk jag absolut inte förstår. Det kan vara ryska - tänker jag. Jag skakar på huvudet och säger:

- "Jag förstår inte. I do not understand."

Hon torkar bort en tår och säger något annat. Som att hon hoppas att det bara var det första hon sa som jag inte fattade. Jag slår ut med armarna och repeterar:

- "Jag förstår inte. I do not understand."

Jag försöker med:

- "Do you speak english? English?"

Nu är det hennes tur att slå ut med armar, skaka på huvudet och säga något som kanske betyder att hon inte förstår.

Hon tar fram ett ett papper med kartan på alla tunnelbanelinjer. Hon viker ihop det på mitten och visar Gröna linjen. Någon har ringat in "Vällingby" och hon sätter fingret precis där och säger något igen.

Jag pekar mot marken och säger:

- "Du är i Vällingby. You are in Vällingby. It is here. Det är här."

Proceduren upprepas. Hon pekar på "Vällingby" på sin karta och jag pekar och försöker förmedla att vi är i Vällingby.

Hon tittar på mig med sorgsna ögon. Och jag förstår inte alls vad hon säger. Men så kommer det ett ord jag förstår:

- "Ukraine", säger hon och pekar på sig själv.
- "Ah. Ok. Of course. You are from Ukraine"

Hon ler lite när jag nu förstått att hon är från Ukraina. Jag lägger en hand på hennes axel. Hon lägger sin hand på min.

Jag springer bort till spärrvakten och frågar om han kan någon ryska. Men varken han, kiosk-killen eller de två unga killarna som passerar kan någon ryska eller ukrainska.

Hon pekar igen på kartan och tittar bedjande på mig. Med paniken växande i mig tänker jag att även hon börjar bli desperat.

Då händer det. Hon slår ut med armarna och pekar lite höger, sen vänster och rakt ner och nästan skriker:

- "Shop. Shop. Shop. Shop."

Jag spricker upp i stort leende. Nu fattar jag och jag berättar för henne - även om hon kanske inte förstår:

- "Åh. Du har gått av vid rätt station, alltså Vällingby, men valde fel utgång. Du vill till Vällingby centrum. Där alla affärer är, men du gick åt andra hållet. You want shop shop shop shop!"

Hon verkar förstå "shop shop shop" och nickar. Nu ler även hon. Jag tar tag i hennes högerarm:

- "Kom! Come! Shop shop shop"

Jag leder ut henne på gatan, och vi går runt hörnet och vänder upp mot Centrum. Vi går en liten bit och jag pekar upp mot affärerna som syns på avstånd.

- "Shop shop shop"
- "Shop shop shop", repeterar hon och pekar mot centrum.

Hon tar tag i mina armar, tittar mig i ögonen och säger något jag återigen inte förstår - men sen kommer det ett:

- "Thank you. Thank you".

Hon ler igen. Klämmer mig på armarna, som en lite mini-kram. Torkar sig på kinden, vänder sig om och börjar gå mot centrum.

När jag ser henne rygg försvinna slår det mig att jag skulle kunnat följa henne till centrum och kanske hjälpt henne mer. Sannolikt kunde jag också använt någon fiffig funktion i telefonen för att översätta åt båda håll så vi hade förstått varandra.

Men, äsch, jag hjälpte henne komma lite närmare vad hon nu har för mål, hon log och var tacksam. Att hjälpa någon en liten bit på vägen måste vara bättre än att inte hjälpa alls. Så tänker jag.


Sunday 26 July 2015

Ebba och bullen

På väg till träningen passerar jag fiket där Ebba sitter med sin mamma och väninna. Ebba är inte så gammal och sitter i en barnstol. På bordet står det tallrikar som avslöjar att de ätit någon slags pasta till lunch. Ebba pekar på det stora kanelbullen mitt på bordet och hoppar förväntansfullt. Mamman suckar och bryter av en bit av bullen. Hon håller den framför Ebba och säger:

-"Det här är den sista biten bulle du får nu, Ebba. Förstår du det? Du har redan fått två bitar ju. Du får vara nöjd med det."

Det gör ont i mig. Stackars Ebba. Hon vill ha bulle - som är sååååå gott. Hon vet det, för hon har redan smakat på två bitar. Men, nu får det vara nog, menar Mamman.
Ebba har redan ätit för många bitar. Och innan hon nu får bull-biten ska hon bekräfta att hon ska vara nöjd och förstå att det nu är slut.

Tar inte det bort glädjen och njutningen med bull-biten?

Jag tycker det är konstigt när man ska vara nöjd med det man redan fått och inte kunna önska och vilja ha mer. Om något är kul och fantastiskt vill man väl ha mer? Då vill man väl åka karusellen en gång till? Kyssa flickvännen en gång till? Äta en bullbit till? Ha sex en gång till?

Thursday 8 January 2015

Dagens Dikt

"Mot Kungsträdgården. Dörrarna stängs"
Det skulle vara skönt att ligga till sängs

Wednesday 22 May 2013

Du har rätt!

De två grannarna var rejält osams och tvisten skulle nu lösas av domaren som var klokast. Domaren lyssnade först på ena grannen. När berättelsen tog slut sa domaren:
- "Du har rätt. Ja, du har rätt!"

Den andra grannen blev såklart lite rädd, men fick berätta sin version av bråket. När han avslutade sa domaren:
- "Ja, du har rätt. Du har rätt"

Då protesterade en man bland åhörarna och skrek:
- "Först säger du att den ena har rätt. Sen den andra. Du kan väl inte ge båda männen rätt?"
Domaren tittade på åhöraren och svarade lugnt:
- "Du har rätt. Ja, du har rätt!"

Monday 1 April 2013

Fel!

Vi har fortfarande fel lösenord. Den magiska dörren öppnar sig inte...

Monday 18 March 2013