Dagens tunnelbaneäventyr (2023-01-29)

Den lilla damen springer fram till mig. Hon är klädd i en lång smutsig blå täckjacka och på huvudet en färgglad sjal. Hon är huvudet kortare än jag och påminner om hur jag minns min egen farmor. Hennes ögon är blanka och det sitter en tår på kinden.

Jag har klivit av tunnelbanetåget i Vällingby och det är nere vid spärrarna vid en av utgångarna hon möter mig.

Hon säger något på ett språk jag absolut inte förstår. Det kan vara ryska - tänker jag. Jag skakar på huvudet och säger:

- "Jag förstår inte. I do not understand."

Hon torkar bort en tår och säger något annat. Som att hon hoppas att det bara var det första hon sa som jag inte fattade. Jag slår ut med armarna och repeterar:

- "Jag förstår inte. I do not understand."

Jag försöker med:

- "Do you speak english? English?"

Nu är det hennes tur att slå ut med armar, skaka på huvudet och säga något som kanske betyder att hon inte förstår.

Hon tar fram ett ett papper med kartan på alla tunnelbanelinjer. Hon viker ihop det på mitten och visar Gröna linjen. Någon har ringat in "Vällingby" och hon sätter fingret precis där och säger något igen.

Jag pekar mot marken och säger:

- "Du är i Vällingby. You are in Vällingby. It is here. Det är här."

Proceduren upprepas. Hon pekar på "Vällingby" på sin karta och jag pekar och försöker förmedla att vi är i Vällingby.

Hon tittar på mig med sorgsna ögon. Och jag förstår inte alls vad hon säger. Men så kommer det ett ord jag förstår:

- "Ukraine", säger hon och pekar på sig själv.

- "Ah. Ok. Of course. You are from Ukraine"

Hon ler lite när jag nu förstått att hon är från Ukraina. Jag lägger en hand på hennes axel. Hon lägger sin hand på min.

Jag springer bort till spärrvakten och frågar om han kan någon ryska. Men varken han, kiosk-killen eller de två unga killarna som passerar kan någon ryska eller ukrainska.

Hon pekar igen på kartan och tittar bedjande på mig. Med paniken växande i mig tänker jag att även hon börjar bli desperat.

Då händer det. Hon slår ut med armarna och pekar lite höger, sen vänster och rakt ner och nästan skriker:

- "Shop. Shop. Shop. Shop."

Jag spricker upp i stort leende. Nu fattar jag och jag berättar för henne - även om hon kanske inte förstår:

- "Åh. Du har gått av vid rätt station, alltså Vällingby, men valde fel utgång. Du vill till Vällingby centrum. Där alla affärer är, men du gick åt andra hållet. You want shop shop shop shop!"

Hon verkar förstå "shop shop shop" och nickar. Nu ler även hon. Jag tar tag i hennes högerarm:

- "Kom! Come! Shop shop shop"

Jag leder ut henne på gatan, och vi går runt hörnet och vänder upp mot Centrum. Vi går en liten bit och jag pekar upp mot affärerna som syns på avstånd.

- "Shop shop shop"

- "Shop shop shop", repeterar hon och pekar mot centrum.

Hon tar tag i mina armar, tittar mig i ögonen och säger något jag återigen inte förstår - men sen kommer det ett:

- "Thank you. Thank you".

Hon ler igen. Klämmer mig på armarna, som en lite mini-kram. Torkar sig på kinden, vänder sig om och börjar gå mot centrum.

När jag ser henne rygg försvinna slår det mig att jag skulle kunnat följa henne till centrum och kanske hjälpt henne mer. Sannolikt kunde jag också använt någon fiffig funktion i telefonen för att översätta åt båda håll så vi hade förstått varandra.

Men, äsch, jag hjälpte henne komma lite närmare vad hon nu har för mål, hon log och var tacksam. Att hjälpa någon en liten bit på vägen måste vara bättre än att inte hjälpa alls. Så tänker jag.

Innovation is like a dishwasher

:)

På den här restaurangen kan herrarna kissa på sin "favoritdiktator".

HC SVNT DRACONES

Mother

Proud mother on (Swedish) Mothers Day.

Winner!

It was a tough fight, but eventually the left Carlsberg was the only one standing...

Sten

My dear friend Sten died last night. He had been sick for a while and the hospital called family and said it was time to say goodbye. I was minutes late to hospital. He was gone. His body still there. It felt good being able to touch him and say how much I love him. Even though he now he could not hear me. Not with his mortal ears.

Sten is also my Carina's dad. Carina is the woman I was married to for many years. We divorced this spring.

Sten is the grandfather of my children.

When I got to hospital Carina met me at entrance. Hugging me and saying that "He is dead. Just moments ago." We stood there for  some time,  holding each other. Crying.

When coming up to Sten's bed I met my children. They had been there when he took his final breath.

I also met Britt, Carinas mother,  for the first time since after our divorce. It was great relief to be able to hug her and hold her. To see her again and when her husband just passed away was emotional and amazing.

I sat down with Sten. Crying. Missing him so much. It was a fine moment. Sitting there quiet with my children, Carina and Britt. Just thinking about Sten and how much he meant for us.

We were offered some coffee and sandwiches. While we tried to eat, the hospital staff "prepared" Sten. They tucked him into the bed, closed his eyes, shaved him. They put a rose on his chest and there were candles. It looked so peaceful. It was so pretty. He was now asleep. No more pain.

We said goodbye. It was hard to leave him there. 

Carina went home with Britt and children wanted me to stay overnight with them. I slept in the house I left just weeks ago. Was not easy to fall asleep. Had to swap a very wet pillow after a while.

I miss him.

Rebecca, my daughter, was with him in his final moments. Holding his hand. Talking to him. Telling him about all fun they have had together.  He left us silently and the last words he heard was my daughter saying:
"I love you, little grandpa"

Hmm

After assembling IKEA-stuff you can assemble the tools. Not very nice result though... But wonder how many people have seen this. I do hope it's not a hidden message from company...

För spännande, del 2

Idag var det löpning på schemat. Funderade på vilken runda som var bäst med tanke på snö och väglag. Och absolut bäst är ju faktiskt den rundan som är samma jag gick när jag var med om jaktäventyret.  Jakten måste ju vara över nu.

Underställ, träningskläder, dubbar, mässa och iväg! Underbart underlag. Vacker skog och det gick lekande lätt att springa.  Inte heller några jägare eller vildsvin.

Inte förrän efter en timmes löpning vill säga. Där stod en hel hög med bilar parkerade och män med gevär på ryggen spatserade omkring. De verkade färdiga med sitt värv och de blängde inte så irriterat på mig när jag rusade förbi.

Jag tyckte mig skymta något hårigt som låg en bit in bland jägarna. Men, vad det än var så var det inte levande och skrämmande längre.  Jag funderade på om jag skulle skrika "Smaklig måltid" när jag passerade. Men bestämde mig snabbt att lustifikationer av det slaget passar bättre att delge obeväpnade människor.

För spännande

Idag är det träningsfri dag. Ingen löptur - men istället en lång promenad. På med varma kläder, mössa, vantar, ja allt och iväg. Bestämde mig för rundan som är cirka 13 km och som är fantastisk promenad genom både ekskog och barrskog.

När jag skulle vika av från "stora vägen" in på den lilla såg jag skylten:
"Lösa hundar - Jakt pågår - Kör försikigt!"
Hmmm. Inget förbud mot att gå där. Och bara en varning att man ska köra försiktigt så man inte mosar deras hundar. Det är säkert inget farligt - och förresten så har vi ju allemansrätt här.

Redan några hundra meter in på skogsvägen händet det första otäcka. Jägarna har parkerat sina bilar vid kanten. Så, när jag passerar en av bilarna hoppar plötsligt en hund upp inne i bilen och storskäller. Eftersom jag inte var beredd blir jag givetvis rädd. Jätterädd!

Jag hör nu också skott på håll.  Ka-blam! Verkar vara rätt långt borta och inte alls i den riktning som vägen tar. Det är lugnt och ofarligt med andra ord.

Men, ganska snart ser jag jakttorn överallt. Och de är bemannade. Hmmm. Jägare är läskiga tycker jag. De har gevär, knivar, hundar och vet hur man dödar. Och sannolikt gör filmer som Jägarna och Sista Färden sitt till för att jag ska känna lite extra obehag inför jägare.

När jag passerar tredje bemannade tornet stannar jag och söker ögonkontakt med jägaren däruppe. Han pekar artigt geväret åt ett annat håll, men tecknar samtidigt att han inte vill att vi pratar. Jag försöker med teckenspråk fråga var jakten pågår. Han svarar något med sina händer som jag inte förstår. Jag frågar vidare - med tecken - om jag kan gå vidare. Han svarar igen något obegripligt och tar fram geväret igen. Jag har ingen aning om vad han menade - men tänker "Äsch. Jag går vidare. Vill han stoppa mig kan han ju komma ner och springa ifatt mig. Eller skjuta mig i ryggen."

Den sista tanken kändes först kul, men sen obehaglig. Det händer ju faktiskt att jägare skjuter folk av misstag. Och tänk om han blev sur för att jag gick vidare när jag borde vänt. Nu inser jag också att jag har bara mörka kläder på mig. Kläder som gör att jag på håll kan se ut som ett vildsvin eller hjort. Borde tagit en annan mössa. Eller tagit på mig en reflexväst.

Japp. Min rädsla ökar nu för varje torn och jägare jag passerar. De ser alla väldigt arga ut och blänger på mig. Jag ler så stort och charmigt jag bara kan och hoppas att de använder sina radioapparater för att varna varandra om "flinande pucko på väg - skjut inte - även om det är frestande".

Nu blir vägen rak och går längs en skogskant. Till höger är den täta skogen. Och till vänster är det fält med högt gräs, enstaka träd och flera torn med jägare. Tornen står kanske 30 meter ut i fältet och de är alla riktade mot mig - dvs skogskanten. Det är i skogskanten de räknar med att djuren ska komma fram som de ska skjuta. Det känns kusligt att tänka att de alla har sina vapen riktade mot mig.  "Jävlar att jag inte tog andra kläder"

Det knakar till och ett ENORMT vildsvin kommer som en vild mammut rusande ut ur skogen. Tio meter framför mig!  Jag fryser och blir paralyserad. Man hör hur den flåsar och stönar och straxt efter den en hund med reflexväst eller något slags handtag.  Jag står helt stilla när svinet springer förbi  - men tänker "Nu riktas massor av gevär mot svinet - och nästan mig. Jag vill inte dö!"

Vildsvinet och hunden springer in på fältet och när de passerat tornen:
KA-BLAM (BLAM blam...blammm...) ekar skottet. Jag förstår vilket torn det var som sköt. Undrar om de träffade. Så en gång till:
KA-BLAM!
Den här gången ser jag inte vilket torn det var. Jag står kvar. Oförmögen att röra mig. Försöker tänka. Ska man stå still? Kan det komma fler? vad är bäst?
Efter ett tag får jag någon slags ögonkontakt med en jägare i ett av tornen. Han viftar kraftfullt med armarna. Jag tolkar det som "Gå vidare, för helvete, ditt jävla pucko!". Jag sätter fart med darriga ben.

Jag har aldrig sett ett så stort vildsvin levande förut. Och aldrig så nära. 

Jag hör hundar överallt skälla. Jag hör gevären. Jag går fort vidare och försöker lyssna på musiken och inte tänka så mycket på hur läskigt det var med vildsvinet som hoppade fram och skotten som dödade.
Så småningom hörs gevärsskotten mer avlägsna och hundskallen glesare. Livet återvänder och jag behöver inte leta efter faror överallt.

Jag börjar tänka  "Jäklar vad läskigt det var". Och jag tänker "Undrar om familjen och vänner kommer tro på mig". Jag går där och tänker att jag måste ju blogga om det iallafall. Det är ju inte varje dag man är så rädd som jag var.

Brak! Knak! Med "Smoke on the water" (Deep Purple) i lurarna uppfattar jag ändå ett ljud i skogen till vänster om mig. Jag tittar snabbt däråt och ser en hjord! Flock! Mörka raggiga mammutliknande djur rusar rakt mot mig. Det är fyra skräckslagna vildsin på väg rakt mot mig. Inte så stora som den fick sätta livet till. Men, samma fart. Och det är fyra stycken!
Hjärnan frös. Kroppen likaså. Jag blev stel som ett träd på vägen - med nävarna knutna. Tre av vildsvinen springer precis framför mig - medan den största av dem väljer att springa bakom mig. Precis när de passerar blundar jag och hör hur de flåsar och stönar. "Chroo- chrooo" låter det liksom. De verkar andfådda som att de sprungit en lång bit.

Det smäller i vägen och de är snabbt över på andra sidan. Jag tittar efter vart de tar vägen och ett av svinen stannar upp, vänder sig om, och tittar på mig. Min dotter hade säkerligen sagt att den var gullig. Jag såg bara en mörk, raggig best som nyss nästan snubblade på mig. Jag vågar inte stå kvar utan börjar gå - och jag hör hur svinen också fortsätter in i skogen. Snabbt.

Resten av promenaden blev nu en hetsig transportsträcka hem. Jag har nog aldrig gått så fort som idag.

Nästa gång jag ser "Jakt pågår" ska jag fundera en gång till innan jag klampar på. Och jag inser att det här äventyret var alldeles för osannolikt och spännande för mig.  Nu hoppas jag på en extremt lugn dag som kompensation....

Hamlet seat

Every seat on the plane is Hamlet seat. It is either 2B or not 2B.

Proud

I guess all parents are proud of their kids. I know I am. Maybe my children are as amazing and fantastic as I imagine. Maybe they are *the* best.

But maybe I also love them so much that I focus on their good sides. I see the good things they do and are and pay less attention to whatever less charming aspects there might be. If we treated fellow persons as we see our kids - would they also become as amazing? Would they also make us proud?

Well, regarding my kids I don't care if my love makes me blind. They *are* still the best!

Similar

Forward & Backward

We can think forward and backward.

I like the cute example with an acorn on the field. A kid and mother comes close and the kid asks "Why is there an acorn there?"

In backward-thinking mode the mother now can respond by telling how it got there. Look back and explain. As in:

"Well, maybe a squirrel dropped it there" or "The large tree over there dropped it" or "Maybe a kid or animal played with it and just left it there."

All good responses. And only imagination limits the kind of answers the mother can give.

In forward-thinking mode the response looks into the future. As in:

"It is there to grow and become a large oak tree" or "It is there to become a squirrel dinner" or "It is there to be found by a kid. And the kid will play with it."

Switch between these forward and backward modes when answering questions. Not all why-questions has to be answered based on the past.

And many times it is more interesting what will be or become - than what has been.

There is sometimes also a non-thinking-mode when answering questions. How about if the mother in the above example answered:

"Shut up and keep walking" or "How should I know? I didn't put it there!" or even "Don't you learn anything in school?"

So, Think when you respond. And use both forward and backward thinking. And practice forward-thinking to explore and shape the future!

Path Perspective

When you are at A and you look forward you will see multiple paths. One way leading to B and the other way to another destiny. The future contains multiple choices and opportunities.

But when you are at B and look back you do not see multiple paths. You only see one rather straight path that connects B with A. And maybe you do not even reflect on the selection of path that actually made it possible to get to B.

Look forward and you see lots of opportunities and choices. Lots of decisions to make. Lots of paths! Magic!

Look back and it just seems very natural and obvious that you are where you are. A straight line. And it almost seems inevitable that you ended up where you right now are.

Words matters

Language creates images and patterns and influences our thinking and behaviour.

Here are some simples transformations that could make your life more fun & interesting.

Replace "but" with "and"

Replace "or" with "and"

Replace "is" with "be" and "become"

Replace "no" with "yes"

Try it. If you don't give up immediately there is a great chance that your thinking and problem solving will change. You will most likely start to see new opportunities and get a new perspective on things.

Consider that strange device you have in the garage. Why worry what it IS. Why not think about what it can BECOME.

And how about being rich AND healthy. Why only one of them?

Sheep and lambs and patterns

Took a long walk. And halfway to nowhere I found a large herd of sheep. I sat down and watched...

First I thought it was all chaos. Sheep walking in circles, eating grass, lambs jumping and playing. No order at all. No structure. No patterns.

But after a while I could see patterns. Sheep joined, ate some grass. Lambs played and repeated the "games". Other lambs joined their mothers for a few minutes - and then returned to game.

Not all sheep mixed. There seemed to be three or four groups of adult sheep. But only one group of lambs.

Occasionally a mama-sheep would say "Bah" and her kids would run to her for some food.

I sat down for at least thirty minutes and studied the herd. What first looked like chaos was instead more like multiple organized dances. Not strictly linear order - but creatures moving around with respect for each other and all belonging to the herd. And I was almost (but only almost) able to predict how the individual were moving around.

Next time you see chaos. Sit down and see what patterns you can find. Be patient and give it some time!

Superheroes are bad

Well, Superheroes do solve problems for us. Which seems to be good. But:

• The superhero solves the problem using his superpowers. So, we need that superhero with superpower around. Every time! And what happens when superhero is on vacation?

• Since the superhero solves the problem we (=people) do not learn how to deal with problem using our own capacity and resources. We get dependent on the superhero. We get a meal - but we don't learn how to fish.

• The superhero is fast and efficient and thus not giving anyone else a chance. Having a superhero around will make it harder for others to become heroes.

So, while superheroes first might seem like a good idea they:

- Stops us from learning (to deal with problems)

- Makes us dependent (that hero is around)

- Blocking the path for others (to develop themselves)

Next time a superhero comes around - send him away. You will be better off in the long run without superheroes.

Oh, and another reason to send superhero away is that their presence often attract a lot of bad guys with superpowers too...

[For Swedish readers - Kolla den fantastiska "översättningen" av denna lilla text på http://ifrihet.wordpress.com/2010/05/02/regeringen-ar-dalig/ ]

My name is And - almost

Amazing!

Today I realized that my first name starts with "And" and my last name ends with "and".

Would that explain why I prefer "and" over "or"? Probably not.

But I do prefer and over or. And I am glad that I finally saw that my name is very connected to that super-word (i.e. "and").

Not-so-creative

Once upon a time in a galaxy far away....I had this weird experience about "creativity"

A senior executive heard about me and that I was supposed to be good at coming up with fresh and convincing ways of describing solutions. In this case we needed a way to show to a client how we would deal with a rather complex multi-project setup. There were multiple programs running lots of projects. Many relations and interdependencies. The mess was huge!

The exec asked me to illustrate how we could move forward while yet keeping control over the situation. He made some notes on a paper. This was supposed to be some start for me to work out details and solution from.

I took the note. Spent some time thinking. Talking. Discussing. After a few days I had a solution. I showed my work to the executive. He was not happy.

He made some new notes on a paper. Now with more details. And he was not using my work, but made it on blank paper again.

Once again I thought and discussed. Went back with a new solution to the executive after a day or two. Same procedure - a not happy executive. And now he started to question my creative ability. At least it felt like that.

And for the third time he made notes on a blank paper. Draw some charts, symbols and numbers. And patiently asked me to use all my creativity and skills to come up with a solution.

This time I took another approach. I took the last notes he made - just opened a blank presentation on my computer. Copied the hand-made notes and charts into that presentation. Added a title page. Done!

When I this time returned he was mighty impressed. He studied the electronic version of the notes he made, praised my creativity and was very happy. "I knew you could solve this problem for me!"

All I did was transforming his notes into an electronic version. I did not feel creative at all.

Nowadays I am very careful when taking on assignments like that. Trying to find out what they really want, and what level of freedom I have. Many times they are finished with the creative part and just need someone to put it on paper.

Imagine you get the instruction "Draw me somehing nice. Anything." and you come back with a horse. And gets the response "Well, I had more of a circle in mind - can you do something with a circle?".

Next time you get "Well, I had a blue circle in mind. And slightly smaller. Can you give it a go?"

And so it continues...

To all execs: If you know what you want; Say it. And If you want a person to use his/hers creativity - let them do that.