Ebba och bullen

På väg till träningen passerar jag fiket där Ebba sitter med sin mamma och väninna. Ebba är inte så gammal och sitter i en barnstol. På bordet står det tallrikar som avslöjar att de ätit någon slags pasta till lunch. Ebba pekar på det stora kanelbullen mitt på bordet och hoppar förväntansfullt. Mamman suckar och bryter av en bit av bullen. Hon håller den framför Ebba och säger:

-"Det här är den sista biten bulle du får nu, Ebba. Förstår du det? Du har redan fått två bitar ju. Du får vara nöjd med det."

Det gör ont i mig. Stackars Ebba. Hon vill ha bulle - som är sååååå gott. Hon vet det, för hon har redan smakat på två bitar. Men, nu får det vara nog, menar Mamman.
Ebba har redan ätit för många bitar. Och innan hon nu får bull-biten ska hon bekräfta att hon ska vara nöjd och förstå att det nu är slut.

Tar inte det bort glädjen och njutningen med bull-biten?

Jag tycker det är konstigt när man ska vara nöjd med det man redan fått och inte kunna önska och vilja ha mer. Om något är kul och fantastiskt vill man väl ha mer? Då vill man väl åka karusellen en gång till? Kyssa flickvännen en gång till? Äta en bullbit till? Ha sex en gång till?