Dagens tunnelbaneäventyr (2023-01-29)

Den lilla damen springer fram till mig. Hon är klädd i en lång smutsig blå täckjacka och på huvudet en färgglad sjal. Hon är huvudet kortare än jag och påminner om hur jag minns min egen farmor. Hennes ögon är blanka och det sitter en tår på kinden.

Jag har klivit av tunnelbanetåget i Vällingby och det är nere vid spärrarna vid en av utgångarna hon möter mig.

Hon säger något på ett språk jag absolut inte förstår. Det kan vara ryska - tänker jag. Jag skakar på huvudet och säger:

- "Jag förstår inte. I do not understand."

Hon torkar bort en tår och säger något annat. Som att hon hoppas att det bara var det första hon sa som jag inte fattade. Jag slår ut med armarna och repeterar:

- "Jag förstår inte. I do not understand."

Jag försöker med:

- "Do you speak english? English?"

Nu är det hennes tur att slå ut med armar, skaka på huvudet och säga något som kanske betyder att hon inte förstår.

Hon tar fram ett ett papper med kartan på alla tunnelbanelinjer. Hon viker ihop det på mitten och visar Gröna linjen. Någon har ringat in "Vällingby" och hon sätter fingret precis där och säger något igen.

Jag pekar mot marken och säger:

- "Du är i Vällingby. You are in Vällingby. It is here. Det är här."

Proceduren upprepas. Hon pekar på "Vällingby" på sin karta och jag pekar och försöker förmedla att vi är i Vällingby.

Hon tittar på mig med sorgsna ögon. Och jag förstår inte alls vad hon säger. Men så kommer det ett ord jag förstår:

- "Ukraine", säger hon och pekar på sig själv.

- "Ah. Ok. Of course. You are from Ukraine"

Hon ler lite när jag nu förstått att hon är från Ukraina. Jag lägger en hand på hennes axel. Hon lägger sin hand på min.

Jag springer bort till spärrvakten och frågar om han kan någon ryska. Men varken han, kiosk-killen eller de två unga killarna som passerar kan någon ryska eller ukrainska.

Hon pekar igen på kartan och tittar bedjande på mig. Med paniken växande i mig tänker jag att även hon börjar bli desperat.

Då händer det. Hon slår ut med armarna och pekar lite höger, sen vänster och rakt ner och nästan skriker:

- "Shop. Shop. Shop. Shop."

Jag spricker upp i stort leende. Nu fattar jag och jag berättar för henne - även om hon kanske inte förstår:

- "Åh. Du har gått av vid rätt station, alltså Vällingby, men valde fel utgång. Du vill till Vällingby centrum. Där alla affärer är, men du gick åt andra hållet. You want shop shop shop shop!"

Hon verkar förstå "shop shop shop" och nickar. Nu ler även hon. Jag tar tag i hennes högerarm:

- "Kom! Come! Shop shop shop"

Jag leder ut henne på gatan, och vi går runt hörnet och vänder upp mot Centrum. Vi går en liten bit och jag pekar upp mot affärerna som syns på avstånd.

- "Shop shop shop"

- "Shop shop shop", repeterar hon och pekar mot centrum.

Hon tar tag i mina armar, tittar mig i ögonen och säger något jag återigen inte förstår - men sen kommer det ett:

- "Thank you. Thank you".

Hon ler igen. Klämmer mig på armarna, som en lite mini-kram. Torkar sig på kinden, vänder sig om och börjar gå mot centrum.

När jag ser henne rygg försvinna slår det mig att jag skulle kunnat följa henne till centrum och kanske hjälpt henne mer. Sannolikt kunde jag också använt någon fiffig funktion i telefonen för att översätta åt båda håll så vi hade förstått varandra.

Men, äsch, jag hjälpte henne komma lite närmare vad hon nu har för mål, hon log och var tacksam. Att hjälpa någon en liten bit på vägen måste vara bättre än att inte hjälpa alls. Så tänker jag.

Innovation is like a dishwasher

:)

På den här restaurangen kan herrarna kissa på sin "favoritdiktator".

HC SVNT DRACONES

Mother

Proud mother on (Swedish) Mothers Day.

Winner!

It was a tough fight, but eventually the left Carlsberg was the only one standing...

Sten

My dear friend Sten died last night. He had been sick for a while and the hospital called family and said it was time to say goodbye. I was minutes late to hospital. He was gone. His body still there. It felt good being able to touch him and say how much I love him. Even though he now he could not hear me. Not with his mortal ears.

Sten is also my Carina's dad. Carina is the woman I was married to for many years. We divorced this spring.

Sten is the grandfather of my children.

When I got to hospital Carina met me at entrance. Hugging me and saying that "He is dead. Just moments ago." We stood there for  some time,  holding each other. Crying.

When coming up to Sten's bed I met my children. They had been there when he took his final breath.

I also met Britt, Carinas mother,  for the first time since after our divorce. It was great relief to be able to hug her and hold her. To see her again and when her husband just passed away was emotional and amazing.

I sat down with Sten. Crying. Missing him so much. It was a fine moment. Sitting there quiet with my children, Carina and Britt. Just thinking about Sten and how much he meant for us.

We were offered some coffee and sandwiches. While we tried to eat, the hospital staff "prepared" Sten. They tucked him into the bed, closed his eyes, shaved him. They put a rose on his chest and there were candles. It looked so peaceful. It was so pretty. He was now asleep. No more pain.

We said goodbye. It was hard to leave him there. 

Carina went home with Britt and children wanted me to stay overnight with them. I slept in the house I left just weeks ago. Was not easy to fall asleep. Had to swap a very wet pillow after a while.

I miss him.

Rebecca, my daughter, was with him in his final moments. Holding his hand. Talking to him. Telling him about all fun they have had together.  He left us silently and the last words he heard was my daughter saying:
"I love you, little grandpa"